“Faces of Another” - En labyrint av identitet och mänsklig ensamhet

En film som verkligen gräver sig under huden är “Faces of Another”, en japansk klassiker från 1969. Den är regisserad av den legendariske Hiroshi Teshigahara, mannen bakom “Woman in the Dunes” och “Antonio Gaudí”, och trots att den kanske inte är lika välkänd som hans tidigare verk, är den minst lika gripande och tankeväckande.

Historien om en mans desperation

Filmen följer Ozu, en man som lider av ett groteskt ansikte efter en allvarlig olycka. Hans tillvaro har blivit en mardröm: han kan inte längre titta sig i spegeln utan att känna sig sjukt obekväm och hans isolering från världen blir alltmer påtaglig. I sitt desperata sökande efter ett normalt liv hittar Ozu den gamle professor Okuyama som presenterar honom för idén om ansiktsplastik. Men det är ingen vanlig operation som väntar. Okuyama har utvecklat en mask, en sorts mekanisk identitet, som kan appliceras över Ozus ansikt och ge honom ett helt nytt utseende – ett vackert och accepterat ansikte.

Masker och illusioner i den japanska kulturen

Teshigahara är mästare på att fånga det japanska kulturlandskapet genom sin kamera och “Faces of Another” är inget undantag. Filmen utspelar sig i en Tokyo som ännu inte har blivit den pulserande megropol vi känner idag, en stad präglad av tradition och förändring. I denna miljö tar Teshigahara upp temat om masker och illusioner, något som är djupt rotad i japansk kultur.

Masken är ingenbart en fysisk tillhörelse utan representerar även ett socialt ansikte, ett sätt att gömma den verkliga identiteten för omgivningen. Ozu använder Okuyamas mask för att slippa möta världen med sitt “fula” ansikte, men han upptäcker snart att maskens perfektion döljer en djup existential smärta.

En experimentell visuellt mästerverk

“Faces of Another” är inte bara en tankeväckande historia, den är även ett tekniskt mästerverk. Teshigahara använder experimentella kameravinklar och ljustekniker för att skapa en surrealistisk atmosfär som perfekt reflekterar Ozus inre kamp.

En intressant detalj är filmens användning av svartvitt-teknik. Trots att färgtelevisionen redan var på uppgång vid tiden för filmens produktion, valde Teshigahara medvetet att spela in “Faces of Another” i svartvitt. Detta val bidrog till att förstärka den dystra och claustrofobiska känslan som präglar filmen.

En analys av teman och symbolik:

“Faces of Another” är en film som stannar kvar i sinnet länge efter man sett den. Den ställer frågor om identitet, illusioner och det mänskliga behovet av tillhörighet.

Den är ett måste för alla som är intresserade av japansk film eller vill se en film som verkligen utmanar konventionella gränser.